17 november 2013

NYA ZEELAND - TILL OCH FRÅN LAKE TEKAPO

När vi hade lämnat Akaroa och regnbågen bakom oss körde vi på åt sydväst några timmar, med siktet inställt på Lake Tekapo.
Bästa fikat i Nya Zeeland på ett café i det lilla samhället Fairlie. Vi fikade på samma ställe första gången vi var i NZ och hade längtat tillbaka och blev väldig glada när vi insåg att inget hade förändrats och att utbudet var detsamma. Jag tog exakt samma sak som då; citronmarängpaj och en sojalatte. Mmm...
Den härliga utsikten när man börjar närma sig Lake Tekapo. Först är allt bara platt platt platt och så dyker det plötsligt upp en bergskedja i horisonten.
Så kom vi då fram till slut och bokade en campingstuga för två nätter, precis vi den där turkosa sjön, som skymtar bakom nyponen. Jag tog en bild på dem för att det hade blivit så väldigt höstigt så snabbt, eftersom vi hade kört både söderut och upp 700 m ö h. Målet med besöket var att Lukasz skulle få gå på en star gazing tour. Förra gången vi var där blev det ju inställt båda nätter på grund av moln.
Vi begav oss direkt ut på en promenad som tog oss en bit längs med sjön och sedan ett antal hundra meter upp till toppen av Mount John, där observatoriet och astrocaféet ligger.
Utsikten är fantastisk, som en tavla. Fast det var ganska kallt ute, så vi gick in och värmde oss på caféet.
Fikade länge. Kopparna matchade ganska bra med omgivningen.
Så småningom gick vi ner för berget igen och när vi väl var nere igen hade det börjat mörkna och blivit riktigt kallt, typ nollgradigt, så vi gick till restaurangen vid de varma poolerna och värmde oss med en bit mat.
Senare på kvällen begav sig Lukasz iväg för att gå på den där stjärnskådnings/astrofoto-turen och det visade sig att det var den klaraste natten på flera år! Så det var riktigt lyckosamt. Det blev många fina bilder, som den ovan, där man tydligt ser vintergatan.
Dagen efter tog vi bilen upp till astrocaféet och jag deltog i en rundtur på observatoriet där man fick se teleskopen och kontrollrummet och annat skoj.
På eftermiddagen körde vi norrut på östra sidan av Lake Tekapo och spanade på stora fåglar och stora kottar. Hittade massor av gigantiska kottar, men de allra största växer på ett träd som står på en helt vanlig villatomt inne i samhället. Vi körde förbi huset denna gången men det var ingen hemma, fast vi fick ju se det på nära håll förra gången vi var där. På kvällen begav sig Lukasz ut för att fota och jag tyckte han var iväg väldigt länge, men när han kom tillbaka igen visade det sig att han hade hängt med på en till likadan tur som föregående kväll. Han hade lyckats pruta till sig turen till halva priset.
Sen hängde jag med honom till The Church of the Good Shepherd, ett klassiskt motiv som figurerar på nästan alla nattbilder från Lake Tekapo. När vi kom dit var det beckmörkt och tyst, men efter en stund började det prassla lite här och där och man förstod att det var en massa andra fotografer ute bland grästuvorna. Vi hade såklart ficklampa med oss så att vi kunde se vart vi steg. Annorlunda kvällsnöje kan man säga.
Nästa morgon var det åter igen dags att röra på sig, så vi packade bilen och fortsatte åt sydväst, en sträcka som vi faktiskt inte hade kört förut. Här är den strålande utsikten vid Lake Pukaki där vi bara stannade till några minuter.
Körde över en böljande bergskedja innan vi några timmar senare kom fram till Wanaka, där det blev lunchpaus på stranden.
I Wanaka var det betydligt varmare eftersom det inte ligger så högt. Det blev dock ingen lång visit eftersom vi skulle vidare till Queenstown. Vi passade på att besöka Arrowtown, en pittoresk liten guldgrävarstad, strax utanför Queenstown, där all gammal charm och vackra byggnader finns kvar och lockar många turister, däribland oss. Vi spenderade natten i Queenstown och det som hade varit en härlig varm höstdag byttes mot en iskall kväll och natt, vilket gjorde att vi bara höll oss inomhus och försökte hålla värmen.

2 november 2013

NYA ZEELAND - KAIKOURA OCH AKAROA

En bild säger mer än tusen ord.  Svart sand, turkost vatten och världens bakgrund! Det är Kaikoura det.
Det var en strålande vacker dag i början av april och vi satte upp oss i kö för att åka på valsafari. Denna blev emellertid inställd eftersom inga valar hade skymtats det senaste dygnet. Vi blev istället erbjudna en kust-tur till pangpris, som vi givetvis tackade ja till.

Vi åkte med en båt längs kusten och såg ett stim barracudor simma förbi samt albatrosser som vilade på vågorna innan vi kom till en vik strax söder om Kaikoura där hundratals delfiner hoppade och lekte. Jag som bara trodde att de hoppade och gjorde volter på typ Sea World, men de gör det på riktigt, bara för att de kan och för att det är så kul! Jag var förtrollad!
Kolla in denna fina!
På vägen tillbaka såg vi även en familj med Hectordelfiner, en väldigt sällsynt art som lever på grunt vatten och har en rundad ryggfena.
Vi var i Kaikoura mindre än ett dygn, men ack vilket minnesvärt sådant! Vi kom dit sent en kväll och åkte på eftermiddagen. Ett antal timmar senare, när det åter var mörkt var vi framme i Akaroa, en vulkanformad halvö, en timme sydöst om Christchurch. Vi såg inte omgivningarna när vi åkte dit, eftersom det var så mörkt, men vi märkte att det först gick väldigt mycket uppför och sedan väldigt mycket utför (ner i kratern). Vi bodde på ett jättefint hostel (Halfmoon Cottage) där vi träffade väldigt trevliga människor som vi kollade på film med på kvällen. Det blev Searching for Sugar Man.   
Dagen efter var vädret inte på topp, men vi ville ju upptäcka omgivningarna ändå. Vi bodde ett antal km utanför det lilla samhället Akaroa och började med att köra dit och kolla läget. Det är tydligen den mest franska staden i NZ, pga ett gäng fransmän som bosatte sig där på 1800-talet och en del gator bär fortfarande franska namn etc. Vi hängde en del på pirerna och tittade på utsikten, sen började det dugga och vi åt grönsaksscones på ett café och sen gick vi på second-hand och köpte en Elvis-cd till bilden samt varm tröja och mössa för 15:- eftersom hösten gjorde sig mer och mer påmind.
Sen körde vi upp på "kraterkanten".
Ganska fin utsikt kan man säga. Ibland var det dock superläskigt när vi körde genom molnen, som låg precis på kanten och man visste att det var superbrant på sidorna om den smala vägen. Man kunde ju inte se om man mötte någon förrän de var fem meter framför oss!
Jag gillar fint gräs.
Vi körde ner i en av de måånga vikarna som bildats i utkanten av halvön. Vi valde "Le Bons Bay" där det var lågvatten och solen tittade fram så magiskt i ungefär två minuter. Sprang runt lite på den spegelblanka stranden och fotade lite allt möjligt.
Där fanns några ståtliga träd som var lite smått photogenique. Jag gillar träd också. Särskilt stora träd.
Den vanliga vägen mellan vårt hostel och Akaroa tog kanske tio minuter, men uppe på kraterkanten var det så snirkligt och smalt så det nog tog en timme! Vi hittade ett fish'n'chips-ställe på vägen och delade en portion medan vädret blev allt sämre utanför fönstret.
Så här såg hostelet ut, precis innan vi  lämnade det nästa morgon. Jag bara älskar de där koloniala verandorna, kan jag snälla få en? I julklapp kanske?
Jag hade så gärna velat få uppleva Akaroa i vackert väder, när bukten är full av delfiner och vita segelbåtar. Det är ju snart högsommar i NZ igen. Om man skulle kolla på flygbiljetter...
Vi körde mot regnbågen på vägen därifrån.